Symbolik i dopet

Vattnet – dopfunten

Dopet är ett av Svenska Kyrkans två sakrament (det andra är Mässan/ Nattvarden). För att sakramentet skall bli giltigt dvs bärare av det heliga till människan, behövs något som går att se och något konkret som går att ta på.
I dopet är vattnet det som är synligt och konkret och går att ta på, som går att känna, som blir bärare av det heliga till människan. I Kyrkoordningen står det att vattnet skall vara rent, (kap 19 §1) alltså ej hämtat ur stillastående vatten som blivit unket.

Vatten är en stark symbol. Vatten kan både ge och ta liv. Vattnets symbolik i Dopet är bärare av båda perspektiven. Vi får i Dopet del av Guds liv, ett löfte om ett evigt liv med Gud. Men vi får också dela döden med Gud i Dopet. Vi dör med Kristus från all världens synd för att också uppstå med Kristus som en ny, levande och räddad människa.

Vattnet hälls upp i en Dopfunt, i en skål. Förr stod Dopfunten vid ingången till kyrkan, detta för att visa att vägen in i kyrkan, in i det som man tänkte var paradiset, gick via Dopet, via Dopfunten.
Odöpta gjorde sig icke besvär inne i kyrkorummet! Dopfunten placeras idag långt fram i Kyrkan, nära altaret. Dopet öppnar för medlemskap i Kyrkan även idag, men att träda in i Kyrkan, får alla människor göra idag, döpt som odöpt.

Dopklänningen

Dopklänningar finns i många modeller och utföranden.
Ofta är den vit till färgen och den vita färgen är uppståndelsens, festens och livets färg. Ibland talar man också om vitt som renhetens färg eller Guds färg.

Klänningen är lång. Det är meningen. När vi döps välkomnas vi in i Guds familj. Vi ”kristnas” och har nu hela livet på oss att växa i tro, i erfarenhet och kunskap. Församlingen finns till stöd för den nydöpte och så småningom har vi vid konfirmationen växt i dopklänningen så pass att den är lagom lång.
Då har vi fått möjlighet att lära mer, att växa i tro och själva ta ställning.
Prästens vita Alba eller Röklin är också lagom långa, men ack så vida och stora på bredden! Det tar hela livet att växa i tro, i relation till Gud.

Det har funnits och finns i vissa församlingar en tradition av att ikläda de nydöpta dopdräkten när dopet väl har skett. Att visa genom den vita dopdräktens påklädande, att nu hör jag till Guds familj, nu har Gud bekräftat vårt förbund, att vi hör ihop.

Namngivningen

Dopet ger oss inte vårt namn. Vi får våra namn genom en godkänd inskickad blankett till Skattemyndigheten. Därför frågar prästen vid dopet, när det gäller ett spädbarn: Vilket namn har ni (föräldrarna) GIVIT ert barn? När det gäller en vuxen: Vilket ÄR ditt namn?
Namnet uttalas vid Dopet som en bekräftelse på att nu kallar Gud just DIG att höra till Guds familj, DU och ingen annan.

I vissa kristna kyrkor får man dock ett namn som blir människans ”kristna namn”. Människan heter något som hon tilltalas med, men vid dopet får hon sitt kristna namn, som kan vara ett annat. Det är då ett namn som bekräftar tillhörigheten till den kristna kyrkan, till Guds familj.
(Se även ovan under rubriken Dopklänningen)
Den traditionen kan vara inspirerad av berättelsen om Sara och Abraham i 1 Mosebok.
1 mos kap 17 berättar om Abram och Sarai som först ej hör ihop med Gud.
Abram och Gud ingår dock ett förbund, och när de väl hör ihop, får Abram heta Abraham och hans fru Sarai får heta Sara... De nya namnen bekräftar en tillhörighet och ett förbund

Handpåläggning

Vid dopet lägger prästen och eventuellt anhöriga/vänner/faddrar en hand på Dopkandidatens huvud och prästen ber:

”Gud, du som ensam räddar från allt ont,
befria NN från mörkrets makt,
skriv hans/hennes namn i livets bok
och bevara honom/henne i ditt ljus nu och alltid.”

En bön om att allt ont skall få ge vika för det som är gott. Människan har båda krafterna inom sig. Denna bön sätter ord på att både ont och gott finns och att människan föds med förmågan att göra både ont och gott. Må det goda vara starkast!

I samband med vattnets begjutande, lägger prästen handen på Dopkandidatens huvud och ber;
”Livets Gud,
uppfyll NN med din helige Ande,
och hjälp honom/henne att dag för dag leva i sitt dop”

Här ber vi om den Helige Anden. Den del av Gud som är relation och som hjälper oss att höra ihop med varandra och med Gud själv. Anden är Guds närhet till oss.

Upplyftande av barnet

Prästen lyfter ibland upp barnet högt i luften efter Dopet och säger:
”Jesus sade: Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” Prästen eller någon annan kan därefter säga:
”Välkommen in i Guds familj. Vi tar emot dig med kärlek och förväntan.”

Upplyftandet kan symbolisera uppståndelsen ur dopgravens vatten, från död till liv med Kristus.
Upplyftandet kan också göra välkomnandet tydligt; här är en ny människa, en ny medlem i Guds familj, vi är glada att du finns, Välkommen!